I veckan kom ett telefonsamtal som jag verkligen hade velat vara utan. ”Min mamma är död” sa rösten i luren och bröt sedan ut i gråt. Hanna var född samma år som jag och dog av skrumplever. Hon lämnade efter sig sin man, två vuxna barn och två barnbarn. Och jag tänker att det lika gärna kunde varit jag.
Jag kommer aldrig att vänja mig vid de här samtalen som oundvikligen inträffar ibland. Ibland är det en familjemedlem som ringer, ibland har det varit en arbetsgivare. Budskapet är detsamma. Kampen är över och alkoholen vann.
Jag lärde känna Hanna för några år sedan när jag jobbade på en öppenvårdsmottagning för personer med alkohol- och drogberoende. Hon hade blivit ditskickad av sin arbetsgivare som hade uppmärksammat att hon hade mycket frånvaro och ibland luktade alkohol på jobbet. Hon jobbade nära koncernledningen och hade en nyckelroll i bolaget. Att betala för en behandling var en självklarhet för hennes chef.
Hon vill verkligen inte dricka
Från dag 1 uttryckte Hanna att hon tyckte att det var skönt att bli avslöjad och inte behöva ljuga mer. Hon hade så mycket att leva för och var väldigt motiverad att sluta dricka. Och det gick bra för henne. När hon skrevs ut efter genomgången behandling var hon som en ny människa. Glad, stark och tacksam för att hon fått en ny chans i livet. Hon tog hand om sig själv och sin hälsa och hade reparerat de trasiga relationerna till familjen. Hon ville verkligen inte dricka mer. Hon sa att hon druckit klart. Men så var det där med hennes dåliga levervärden. Hennes läkare var mycket tydlig i sitt budskap. Om du börjar dricka igen så kan det snabbt gå utför. Du har begynnande skrumplever.
För knappt ett år sen blev jag kontaktad av hennes dotter som berättade att Hanna hade blivit korttidspermitterad från jobbet och tagit ett återfall. Familjen ville ha råd om var de nu kunde vända sig för att få hjälp. Det sista jag hörde var att hon snabbt hade fått plats i kommunens öppenvårdsprogram och gick på regelbundna hälsokontroller. Det verkade gå bra.
Alkoholen vann
Men så kom alltså samtalet i förra veckan. Jag kommer troligen aldrig att få veta exakt vad det var som hände. Men Hanna förlorade kampen mot alkoholen. Levern gav upp. Och kvar står en familj i djupaste sorg. De har förlorat en fru, en älskad mamma, mormor och farmor.
Hanna var en fighter och raka motsatsen till en parkbänksalkoholist. Hon hade ett jobb, en stöttande familj och ett rikt socialt nätverk. Hon ville verkligen inte dricka och hon hade så mycket att leva för. Men beroendesjukdomen tog över.
Jag kommer aldrig att glömma henne.
