En förälder ska inte behöva överleva sitt barn

Vi hade haft kontakt på telefon under flera månader mamman och jag. Hennes yngsta son hade haft ett svårt beroende av smärtstillande tabletter de senaste åren. 

Båda föräldrarna var välutbildade akademiker med höga chefstjänster. Postadress i ett tryggt villaområde. Sommarställe, släktmiddagar och ett aktivt föreningsliv. De äldre syskonen hade sedan länge lämnat boet efter en trygg och kärleksfull uppväxt. På ytan såg allting väldigt bra ut. Bakom stängda dörrar levde familjen i ständig skräck.

De hade gjort allt som vi föräldrar gör för att försöka rädda ett älskat barn.

De hade ställt krav, sovit med mobiltelefonen under kudden, letat efter piller, kört genom stadens gator på nätterna på jakt efter sitt barn, hjälpt honom att söka in på utbildningar, dragit in hans försörjning, betalat hans drogskulder, och till slut kapitulerat och låtit honom flytta hem igen för att kunna hålla ett vakande öga. 

Nu hade han kommit in på en prestigefylld utbildning utomlands och hade börjat prata på ett nytt sätt om sina framtidsplaner. Föräldrarna var mycket stolta, för första gången på mycket länge lite hoppfulla, men också livrädda för att släppa taget.

De ringde mig för att de ville skicka honom på den bästa möjliga behandlingen innan han började sitt nya liv. Pengar var inte ett problem.

Vi hade många samtal på telefon, mamman och jag, den våren. Hon försökte förstå vad som hade gått fel och la, som alla bra föräldrar, skulden på sig själv. Jag försökte få henne att förstå att det inte var hennes fel och att det var bråttom. Är man läkemedelsberoende så är marginalerna små och en felbedömning kan leda till dödliga konsekvenser.

Till slut lyckades vi enas om att boka en tid för ett första möte med henne, maken och sonen.

Kvällen innan vårt möte ringde hon och sa med skakig röst:

–       Vi kommer inte imorgon för min son är död.

Tidigt samma morgon hade hennes man gått in i sonens rum för att väcka honom. Men det gick inte. För någon gång under nattens timmar, sovandes tryggt i sitt pojkrum, hade hans hjärta slutat slå. Bredvid honom stod ett glas vatten och några tomma tablettkartor.

Han blev 24 år gammal.

Förra året dog 860 personer i Sverige på grund av överdoser av läkemedel och narkotika. Över hälften av dessa dödsfall var oavsiktliga överdoser. De vanligaste preparaten var olika typer av morfinliknande läkemedel.

Alla de människorna var en gång en älskad son eller dotter med handen tryggt i sina föräldrars och med framtiden utrullad som en oändlig lekmatta av möjligheter och chanser.

Narkotikan tog det livet ifrån dem och lämnade kvar trasiga familjer som aldrig kommer att läka.

En förälder ska inte behöva överleva sitt barn.