För en månad sedan åkte en kommunchef fast för rattfylla en tisdagsmorgon klockan 07.30 när hen körde kommunens tjänstebil. Promillehalten var 0,24.
Sedan dess har det skrivits och debatterats mycket om detta fall.
Jag har såklart inte alla fakta, men det är mycket som är konstigt i det här ärendet.
Till en början lät det officiella budskapet från kommunstyrelsens ordförande så här:
– Vi har såklart ett arbetsgivaransvar som vi kommer att använda fullt ut och erbjuda X den hjälp hen behöver.
Personen i fråga uttryckte också att hen skulle söka hjälp.
Två veckor senare kom nyheten att kommunchefen köps ut med omedelbar verkan och får en fallskärm på 17 månadslöner. Diskussionen i media, den här veckan, handlar nu uteslutande om huruvida det var rätt att ge hen en ekonomisk fallskärm eftersom personen begått ett brott.
Jag får inte det här att gå ihop och jag får ont i magen.
I min värld är en kommunchef anställd och omfattas av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Att rattfylleri är ett brott har absolut ingenting med rehabiliteringsansvaret att göra.
Jag har också arbetat med utbildning av personer som åkt fast för rattfylla i över 20 år och vet att det aldrig är ett trafikproblem. Att åka fast för rattfylla är alltid ett alkoholrelaterat problem och bör därför också hanteras som ett sådant. Ofta är det också ett tecken på ett skadligt bruk av alkohol. De allra flesta jag träffar upplever också starka känslor av skuld och skam över det de har ställt till med.
Det finns också forskning som visar att cirka hälften av de som åker fast för rattfylleri skulle få diagnosen alkoholberoende om de gick till en läkare.
Om en person som dricker för mycket förlorar sitt jobb, sitt sociala sammanhang, sitt anseende, känner skam och skuld, och dessutom inte behöver oroa sig för ekonomin kan det lätt skapa en perfekt storm som leder till mer drickande och psykisk ohälsa.
Det är därför jag får så ont i magen av det här och undrar vad medmänskligheten och det sunda förnuftet tog vägen.