Det finns fortfarande många människor som tror att beroendesjukdomen egentligen handlar om dålig moral eller bristande självkontroll, eller att människor med alkoholproblem får skylla sig själva. Om du är en av dem vill jag varmt rekommendera att du läser Matthew Perrys självbiografi. Och om du efter att ha läst den inte har ändrat åsikt, vet jag nog faktiskt inget som skulle kunna rubba din pessimistiska syn på livet och dina medmänniskor.
Jag läser sällan självbiografier om beroende. Jag är inte heller särskilt intresserad av att se filmer som skildrar människors nedgång i beroendesjukdomens galenskap. Förmodligen beror det på att jag redan tar del av sådana historier live, nästan dagligen, och behöver underhållning för att hjärnan ska återhämta sig och fortsätta fungera någorlunda normalt.
Men nu har jag faktiskt läst Matthew Perrys självbiografi. Och vet ni vad? Den är helt fantastisk – och samtidigt väldigt jobbig att läsa, särskilt nu när han har gått bort och omständigheterna kring hans död börjar sippra ut i media.
När nyheten om hans bortgång kom för nästan exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur ledsen jag blev och hur förvånad jag var över min egen reaktion. Jag minns att jag funderade mycket på om det var rätt att skriva att beroendesjukdomen tog hans liv. Vi visste ju inte säkert där och då.
Men nu, ett år senare, vet vi att det var en överdos av ketamin som ledde till hans död.
I sin råa och osentimentala självbiografi, som stundtals också är väldigt rolig, berättar Perry skoningslöst ärligt om sin beroendesjukdom, som han konsekvent kallar ”the big terrible thing” (den fruktansvärda saken). Det började med alkohol i tonåren, och när han skriver boken tackar han sin lyckliga stjärna för att han inte klarar av att injicera droger, för det är det enda som hindrat honom från att använda heroin. Annars har han testat och använt nästan alla droger som finns. Han skriver öppet om överdoserna, ångesten och oförmågan att hantera livet utan droger.
Perry spenderade miljontals dollar på behandlingshem, medicinsk vård, Recovery Coaches och Sober Companions. Han hjälpte andra att tillfriskna, gick på möten och gjorde allt rätt, men återföll ändå ständigt i beroendet och sjönk allt djupare, samtidigt som hans karriär gick som på räls.
På ytan verkade han leva den amerikanska drömmen, men inombords var han ett svart hål av ångest, skam och skuld. Han ljög för alla, framför allt för sig själv. Runt honom stod familjen maktlös och såg på när han, gång på gång, föll djupare in i avgrunden.
Han skriver om sin längtan efter en dag få en egen familj och barn. Han berättar om sin ensamhet och beskriver kärleksfullt sin personliga assistent, som också var hans bästa vän.
Boken släpptes hösten 2022 och känns trots allt hoppfull. Perry vill inte dö – han vill leva och drömmer om att en dag få en egen familj.
Ett år senare var han död. Han hittades ensam i sin villa i Beverly Hills, fullpumpad med ketamin. Bland de som försåg honom med droger i slutfasen av hans liv fanns hans ”bästa vän”.
Vila i frid, Matthew Perry. Din bok kommer att leva vidare och hjälpa tusentals människor i framtiden.
Du är saknad.