”Anna är vårt huvudnummer”
Det var så hon presenterade mig, Gunnel Hensing, projektledare för CHIFA, professor vid Avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Det var också hon som bjöd in mig att prata på konferensen ”Alkohol i arbetslivet – chefers förutsättningar för att arbeta förebyggande”.
Presentationen gav mig kaninpuls – jag erkänner. Men oavsett vem eller vilka jag föreläser för vill jag att mina ord ska kännas. I magen och i huvudet. De ska få folk att skratta, känna igen sig, tänka till och ta med sig något de inte kan ohöra.
Så bland forskare, professorer, docenter och lektorer gjorde jag som jag brukar göra: berättade, skakade om en aning, bjöd på insikter och aha-upplevelser, fick åhörarna att känna igen sig och också skratta åt både situationer och sig själva – och poff (!) så fastnade skrattet i halsen. Jag vet det sedan tidigare och samma sak hände nu. Och det är där, i glappet mellan humor och eftertanke, som något viktigt faktiskt händer. Jag älskar det.
Det är ett stort ansvar att stå som praktiker i en forskningsvärld. Jag vet det. Men det är också där min styrka ligger: att samla all kunskap och göra den begriplig, användbar – och som sagt rolig och avdramatiserad. Först då tror jag vi människor får syn på vårt eget drickande. Hur det faktiskt ser ut.
Där och då, i föreläsningssalen på GU, tog jag med åhörarna från skidbacken till chipspåsen och vidare till brinnande hus och svår alkoholism. Och du vill inte hamna där. Du vill inte ens tappa kontrollen en enda gång – rent krasst kan det leda till att du går hem med grannens fru istället för din egen. Eller säger okloka ord till din chef – du vet, ord som du absolut inte skulle sagt.
Inte heller under den här föreläsningen kunde jag låta bli att prata om standardglas och tallriksmodellen. Standardglas är för övrigt löjligt små om du frågar mig – men det är dem vi har att förhålla oss. Varför jag inte kunde låta bli? För att vi människor inte kan gömma oss bakom begrepp som ”måttligt” och ”ansvarsfullt”. Vad är det ens? Och i förhållande till vem och vad? Nej, vi behöver siffror och mått att förhålla oss till vilket är anledningen till att tallriksmodellen fick följa med mig in på GU.
Tallriksmodellen förresten: 0–4–10. Noll glas = noll risk. Max fyra standardglas samma dag och aldrig mer än tio per vecka. Ingen som hör siffrorna kan ”ohöra” dem. Vilket betyder att varenda deltagare på mina föreläsningar från den stund de lämnar lokalen går från omedvetna val till medvetna val. Det händer nämligen något när du får syn på ditt drickande. Och det ger effekt dag ett. Det är jag helt säker på eftersom jag har sett det hända, om och om igen.
Och du, din lever bryr sig faktiskt inte om du dricker ensam eller med vänner – den bryr sig bara om hur mycket du häller i dig. Jag är inte verkligen ute efter att ta någons fredagsmys. Men jag vill att fler ska få leva friska, hela och hållbara liv – både på hemma och på jobbet. Och det är en önskan jag delar med dem som deltog på konferensen på GU.
Det börjar med ett samtal. Eller en föreläsning. Gärna min.
